Äktenskapet...

Är inte en lätt sak. Det är välsignat av Gud och för att lyckas krävs att båda tror på Gud och litar på Hans hjälp. Att själviskhet är bortamputerat och att båda gör allt för varandra. Den andras lycka ska sättas högt i familjen utan att sätta Gud åt sidan.
Gud hatar skilsmässa! Det finns egentligen inget skäl att skiljas. Det står att man får skiljas pga otukt men det är inget krav. Förlåtelse finns att välja. Förlåta är den Kristnes plikt. En kristen kan inte skiljas eftersom båda står inför Gud och är skyldig att hitta lösning som fungerar.

Men vad gör man om man är ensam att tro på Gud? Bibeln säger att om den otroende vill lämna så får Hon/han gå.

Men jag är skyldig att göra allt vad jag kan för att vara det bästa för min fru och visa henne Jesus i mitt liv. Varje gärning ska genomsyras av Gud. Så att Hon kan frälsas.

I mitt fall så vill jag men jag orkar inte. Inget giltigt skäl. Men jag känner mig nedtryckt, sönderstressad och allt jag säger blir krossat. Det ignoreras. När jag ignoreras höjer jag rösten, något ingen förmodligen hört mer än fru, barn och grannar. Jag blir galen. För några dagar sedan slog jag handen i väggen så väggen fick ett hål och lillknogen stukad.

Jag är långt ifrån perfekt. Jag vill förändras... Min tid för eftertänksamhet finns inte. Antingen är jag med barnen, eller så hittar jag på något onödigt. Orkar liksom inte. Jag vill vara romantiker, finnas till för både fru och barnen, använda båda öronen och vara mer försiktig med munnen. Jag vill aldrig säga något ogenomtänkt till barnen eller frugan. Jag vill föra konstruktiva samtal med min fru på en tid då barnen ej är närvarande. Finna lösningar tillsammans för allas bästa, visa Jesus kärlek och sakna egoism i mitt liv.

Jag försöker, men frun ignorerar och vill inte samarbeta. Hon använde tiden som hon vill. Duscha och klä på sig tar en evighet. Hon lämnar disk och kläder till mig spridda överallt. Klagar jag säger hon, ja jag vet att du tycker jag är dålig det säger du jämt. Det gör jag inte! Men tyvärr ser jag inte om hon gör något. Behöver jag glasögon? Hon lagar mat och sköter tvätt ibland, men det gör jag med. Men att bjuda hem någon vågar jag inte ofta. Hoppas ingen dammletare kommer... Vi har fullt.
Jag hinner aldrig börja med problemlösande saker som att renovera lägenheten, röja saker och tänka på smarta lösningar. Sådant jag vet att jag gärna gör...men då måste någon göra övrigt... Min fru kanske. Jag skäms för oss. Vi klarar inget och jag vill inte misslyckas. Jag mår dåligt och småäter mm som hör till detta... Allt vill jag inte nämna. Ofta äter jag för fort så jag går kräks upp sådant som fastnat på väg med mot magsäcken... Gör ont.

Jag klarar inte att prestera... Att läsa Bibeln och att be orkar jag inte ens starta med för jag vet att jag kan bli avbruten...

Man kan säga att familjen uppfyller de flesta kriterierna för ett trasigt hem...

Jag vill inte skiljas, bara få lite luft och framtidsutsikt...

Var det detta som var min framtid? Nej, jag tror att vändningen finns, men det krävs att folk ber och gör vad de kan för att hjälpa oss. Tror både jag och frun behöver se perspektiv från bådas håll. Jag kan missa att se något och min fru med. Ingen relation är omöjlig att lösa!!! Men det krävs 100% kämpa och förlåta fel längs vägen. Tålamod och vänlighet och till en början bara följa principer= visa kärlek även om man inte känner för det...

Men för att komma så långt krävs att båda gör det.

Min fru har redan nämnt skilsmässa flera gånger och sagt att hon inte vill ha mig= skär i mitt hjärta... Barnen och allt som kunde bli bra... Hon vill jag ska tänka på hur vi ska göra när vi skilt oss...

Punktering i hjärtat

HJÄLP

Förbön uppskattas somsagt. Att skiljas tar död på mig och vågar inte tänka på barnen.